bonusmamman

Lillemans föräldrar har inte så bra kommunikation, man kan nästan påstå att den är usel. Samarbetet är knapert och mesta kommunikationen sker via SMS och mail. Självklart har Lilleman upptäckt detta och ibland utnyttjar han det, men ibland så är det han som får vara budbärarare och det är ingen lätt uppgift för en sexåring.  Det blir missförstånd och pajkastningen är igång - småsaker kan bli så väldigt, väldigt uppförstorade och fel..Detta har fått till följd att man märker att lillkillen har börjat särskilja sina två parallella liv. Han undviker sådant som han vet kan leda till problem och prata sällan om personliga saker som hänt hos den andre föräldern.
Det är jättesvårt när man inser att denna spontana kille har blivit präglad av hans föräldrars brist på kommunikation. Att prata med honom är svårt, han är trots allt inte så gammal att han förstår allting. Vill bara att han ska känna sig trygg, att han ska få vara spontan och var stolt över både sin mamma och sin pappa. Kunna berätta vad han gjort hos sin mamma och vad han gjort hos sin pappa, utan att få förmaningar och negativt klingande kommentarer.
Sorligt när man ser hur fort barn vänjer sig, hur han har lärt sig undvika minorna och håller sig till de säkra vägarna. Just nu är det mest TV-program och fimer han pratar om och relaterar till när han berättar om vad han gjort hos sin mamma. När han pratar med sin mamma i telefon är det samma sak, han pratar nästan bara om vad han sett på TV eller lyssnat på. Det är saker som är neutrala och han vet att det inte sårar någon.
Den återkommande fråganär dock, ska man låta det vara så här eller hur ska man göra?

Lilleman är rädd för blod. Minsta lilla bloddroppe skapar tårar och rädsla. Slår han sig och det inte kommer blod är det helt okej, men blir det ett litet hål i huden så att blod sipprar fram så är det genast världens undergång. Skräcken för blod har funnits med länge och det fins ingen dramatisk händelse som kan kopplas ihop med blodskräcken. Har någon annan gjort sig illa är alltid första frågan: kom det blod?
På sistone har Lilleman blivit väldigt sällskaplig, ibland är det som att ha en skugga efter sig. Går jag på toaletten får jag muta ut honom om jag ska vara ifred. I vår lilla familj så har vi inte alltid den goda tonen att gå på toaletten och låsa dörren, Lilleman själv har alltid dörren öppen och pratar gärna med oss andra medan sitter där och uträttar sina behov. Har kommit på att detta blir ett litet problem under den berömda Lingonveckan. Känns lite för tidigt att gå in på den diskussionen med Lilleman och jag vill absolut inte att han ska se blod i toaletten när jag har varit där - eller ännu värre, få syn på en använd binda. Vet inte om han undermedvetet känner på sig att jag vill vara i fred på toaletten, för idag har han varit som ett klister  - så fort jag har närmat mig toalettdörren så har gått in på toaletten innan mig och låtsats sysselsätta mig med något annat där inne. Slutligen ikväll satte jag honom att ringa farmor från en väggfast telefon, så att han inte kunde komma in på toaletten när jag skulle dit. Efter två sekunders samtal kom Lilleman: du, jag undrar - vad gjorde vi igår? Varför blir det inte alltid som man har tänkt sig och varför känner jag mig oftast överlistad av en sexåring?

Efter ett antal cykelturer tillsammans har Lilleman reflekterat - jag använder inte ringklockan. I princip aldrig, cyklar hellre ner i diket än plingar. Det är urfåningt, men det är en liten fobi jag har.
Lillemans kommentar är: Jag ska göra som dig och sluta plinga.
Andra lovar att sluta äta godis, börja motionera och jag ska börja använda min ringklocka (kanske borde jag göra något åt de två första exemplena också, men jag ska rikta in mig på det sistnämnda).

Kände mig jätteynklig igår kväll, frös och kände mig allt annat än pigg. Glad över att nattningen var gjord, så att jag äntligen kunde kura ihop mig i soffan, gosa in mig under filten och titta på såp-TV.  Efter en halvtimme hade jag halvslumrat och hörde helt plötsligt hur någon grät. Insåg snabbt att det var Lilleman. Rusade in till honom och hittar en halvt sovande liten grabb, med sprutande Lilleskutt tårar som mumlar en massa galiamatias, samtidigt som han gråter. Efter en lång minut så kommer det fram att han letar efter toaletten - som finns just utanför hans dörr. Bär dit honom, sätter honom på toalettstolen. Han gör det han ska och sedan ny omstoppning i sängen. Två sekunder senare sov han. Lufsade tillbaka till soffan, undrade vad som hade hänt. Jag som hade kurat ihop mig så i soffan och riktigt känt efter att jag inte orkade gå ut till köket och hämta mig en kopp the -trots att jag var jättethesugen. Att hjälpa Lilleman på toaletten var mer en reflexhandling och då var det inget snack om att orka eller inte.
Kurade ihop i soffan igen, när sambon kom hem lite senare fick han fixa the. Det gäller att spara krafterna till rätt utryckning.

Vi åkte hiss, Lilleman och jag.
Lilleman: Den här har Jesus gjort och klappar på hissväggen.
Jag. Du menar hissen?
Lilleman: Ja, Jesus har ju gjort hissen.
Jag: Jaha, menar du att Jesus har gjort allting?
Lilleman: Nej, inte allt, men den här hissen.

Vi är inte speciellt religösa hos oss, men vi kanske borde ha lite religionsundervisning. Under lång tid så trodde Lilleman att kyrkorna var kungens och att det var kungen som stod i prediksstolen. Nu vet han att det oftast är prästen som står där och han har sett bilder på Jesus och andra personer ur bibeln. Detta fick följden att nu mer tror att alla gamla bilder med en man med skägg är Jesus. Kanske dax för Barnens bibel?

Lillemans föräldrar har ingen muntlig kontakt med varandra, allt sker via mail - eller om man säger som så, att den information som utbyts sker via mail. På ett annat sätt kan man säga att det är ganska fåordig kommunikation.  Nu börjar Lilleman bli så pass gammal, så han berättar rätt mycket själv om vad som har hänt och inte hänt osv - på både gott och ont ibland.  Samtidigt är det skönt att han är så pass verbal att han kan berätta och att han vill berätta. Lika väl som han berättar vad han har gjort hos sin mamma, så berättar han för henne vad han gör här och det fyller nog upp det tomrummet som finns i mailkontakten för båda föräldrarna. Jag och sambon har resonerat som så att Lilleman får gärna berätta, men det ska inte vara hans sak att informera - det ansvaret kan man inte lägga på en femåring.  Mailkontakten är som sagt inte ultimat, men när inget annat finns att ta till så är det faktsikt bättre än inget alls. Mamman har frågat massor om hur vi gör i olika situationer, från tandborstning till lördagsgodis. Hon är rädd att Lilleman ska spela ut oss mot varandra och därför vill hon veta vad som gäller. Klok tanke - har ju märkt hur fantasiin skenar iväg ganska långt för den lille herrn. Tyvärr får vi inget gensvar, inget om hur det fungerar hos henne. På sistone har sambon skrivit långa utförliga mail om vad Lillemans vardag här- eftersom hon ansåg att hon inte fick någon information. Då kommer nästa suck - inget gensvar från henne, inga kommentarer, inga frågor eller något tecken på att det intresserar henne alls. Fast hon skrev faktiskt en hel mening som livstecken på tre veckor: "Jag hämtar som vanligt till veckan".
Klart att man blir frusterad,  för sambon lägger ner en massa energi på att skriva mail för att informera, då hon önskat detta. Han å sin sida har önskat feeback på den information som lämnas - och det skippar hon och när man prövat på vårdnadtvistsvängen en gång så vet man att mammor kan tyvärr göra rätt mycket och behöver ändå inte ta något ansvar, medans pappor ska sköta sig.
Antar att jag låter bitter, är så frustrerad över situationen - man lägger ner tid för att man vill att saker och ting ska flyta och

Samtal mellan mig och Lilleman:
L(Lilleman): När jag skaffar flickvän så ska jag ha ett spjut i hakan, ett i näsan och en ring vid ögat.
J(Jag): Jaha, men om du tycker att det sticks att krama dem med skägg, hur tror du då att din flickvän tycker att det är att krama någon som har en nål?
L: Nä, men jag ska inte ha den i hakan, jag ska den i tungan i stället, då går det bra.
J: Men, om ni ska pussas då?
L: Du, det ordnar sig (och så låter han jättemyndig)
     Det är sådana gånger då jag funderar på vem av oss som är äldst :-)

Jag och lillkillen var på biblioteket ikväll, behövde byta ut sagoböckerna lite. När man har läst "Mamma Mu bygger koja" för femtielfte gången vill man, eller i alla fall jag, ha lite variation. Eftersom lillemans syfte med besöket var att få spela dataspel (de har Mamma Mu-spelet och Bamse!) så gick själva boklåningen väldigt fort för honom. Idag var det böcker med drakar och fotbollar på som stod högst i kurs. Fortfarande är det böcker med mycket bilder som är intressantast. Väntar lite på att han ska övergå till kaptielböcker snart, men det kanske dröjer ett tag till.

När vi skulle boka en speldator säger Lilleman till bibliotekarien i inforamtionsdisken: Hur känns det att sitta här och lata sig hela dagarna? Dessutom lät han ganska så kaxig - vad säger man som medföljande vuxen? Bibliotekarien fann sig rätt snabbt och sa att hon hade fullt upp hela dagarna, eftersom folk frågade saker osv. Jag försökte mörka hans uttalande en smula, men utan framgång. Lilleman fortsätter: Ja, men du sitter i alla fall hela dagarna. Bibliotekarien verkade bli förnämrad och sa att så var det på en del jobb, att man satt mycket. Lilleman gav sig inte utan fortsatte: Tur att du får gå runt lite ibland, så du får röra på dig. Lyckligtvis så hade hon vid det ordnat en speldator åt grabben (fast jag undrade i o f om han var värd en..), så vi kunde gå därifrån innan han kläckte ur sig något annat käckt.

Jag hittade i alla fall en bok som passade mig; En lat mammas bekännelser. Så långt från supermorsor och P o P kläder man kan komma, eller i alla fall nästan.

Jag är en ständig tidsoptimist, är tyvärr oftast i sista minuten - eller minuten efter. Sedan jag kom in i "lämna- hämta-på-dagis"-svängen så har jag försökt bättra mig. Skriver försöker, för det är inte alltid det fungerar, men om det är någon som kan ge mig dåligt samvete så är det just dagispersonalen. Det har nog bara hänt en gång som jag har fått en kommentar om att jag varit sen, då var jag över en halvtimme sen, så jag kan förstå det. Dessutom var Lillkillen sist kvar på dagis, så det var nog ingen rolig väntan för honom heller.
Fast jag vet att det tar tjugo minuter att ta sig från mitt jobb till dagiset så tror jag att jag klara det på högst tio. Det är lika pinsamt när jag kommer in på dagis varje gång med en puls på minst 320, eftersom jag vet att jag är tio minuter sen. Borde vara busenkelt att lära sig, men det är omöjligt för min lilla hjärna att ställa om. Förra veckan sa en av fröknarna åt mig att jag kunde faktiskt senarelägga hämtningstiden, så att jag slapp stressa varje gång. Jag hade nämnligen försökt vara duktiga reservmamman och punktligt lagt hämtningstiderna en halvtimme efter att jag slutar. Fick veta att det är helt ok att lägga hämttiden 40 minuter efter att jag slutat om jag behöver den tiden. Kändes jätteskönt att veta, funderar också på att andemeningen kanske även var: så kanske du kommer i tid. Hursomhelst så underlättar det för mig i alla fall!
Så idag kom jag fem minuter före utsatt tid till dagis (gissa om jag var stolt), men lillkillen ville göra hundra andra saker än att gå hem - finns alltid hundraelva saker att göra på dagis!

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att jag tycker att det tar emot att fråga dagispersonalen om saker och ting, inte för att jag känner att jag måste briljera inför dem. Snarare är det nog ett mindervärdighetskomplex, att jag är ingen "riktig" mamma. Tänk vad kan få komplex för att man inte varit med i mammaklubben :-)

Idag var jag och Lillkillen på shoppingrunda i stan - måste passa på när man nyss har fått lön. Lillkillen tröttnade efter en affär och tyckte att det var så trååååååååkigt och ville gå hem, nu! Tyvärr fick han dras med (bokstavligen) i ytterligare några affärer, eftersom bl a presenter skulle inhandlas. Sista affären vi var in på var Glitter och där gick han omkring och tittade och tittade - det var jag som fick dra ut honom ur affären. Han blev  välidgt besviken när han fick veta att det var främst tjejgrejer de sålde, det fanns så mycket som glittrade. Han hittade både halsband och ringar som han försökte tigga till sig, utan framgång. Om det hade varit så att princesskläder hade varit svarta, och kjolarna utbytta mot byxor så hade han gärna haft princesskläder. Allt som är glittrar är vackert enligt honom, liksom allt som glimmar. Hade princesskläder inte varit rosa så hade han önskat sig sådana för länge sedan.


Ibland får jag prestationsångest när jag hämtat Lillkillen tidigare på dagis (dvs innan alla andra barnen går hem), för då brukar vi hitta på något, utflykt till parken t ex. Det är tabu att gå direkt hem och slänga sig i soffan om men det kanske är min högst önskan för tillfället. I perioder har Lillkillens mamma haft riktiga downperioder och han har fått roa sig själv och vänta på att någon annan vuxen ska hitta på något med honom. På något sätt försöker jag kompensera det, vet inte riktigt varför - jag har ingen skyldighet att göra det. Är nog mest orolig att han ska dra paralleller mellan mig och sin mamma och hon är nog den sista person som jag skulle vilja bli jämförd med. Så det är nog faktiskt ren prestationsångest som det bottnar i. Har av någon anledning tagit på mig rollen som "supermamman", fast jag gång på gång undrar om jag är rätt person för rollen.  

Får ibland den kommentaren från folk runt omkring  - att jag tydligen har så mycket tid över, till skillnad från andra föräldrar. Visst, jag är bara bonusmamma, men å andra sidan bor barnet här mer än halvtid - så jag har inget undantag från dagishämtningar, föräldramöten (fast det får sambon gå på..), aktiviteter, handling, matlagning osv. Så säger någon klämmig person: men ni har ju barnfria perioder - lyckliga er! Visst, vi har dagar när Lilleman inte är här, utan hos sin mamma - men å andra sidan tar det tid att återhämta sig..och då är det inte från Lilleman man behöver återhämtning, utan från den situation som man är i.

Att det saknas samarbete mellan föräldrarna  tar också väldigt mycket tid. Lillemans föräldrar har ett i princip obefintligt samarbete, enda gången de har samsyn är väl om hur umgänget ska se ut - eftersom det finns en dom som reglerar detta. Innerst inne vill jag tro att mamman vill väl, trots att hennes mail (som kommer 2-4 gånger/vecka) oftast innehåller påstående om att vi hindrar henne från att ha en bra kontakt med Lilleman, att eftersom vi går med Lilleman på badhuset - kan hon inte göra det när han är där osv - samt hur duktig hon är som förälder och att det är tråkigt att vi inte vill samarbeta med henne. Mycket sållas bort, men ibland kan man inte låta bli att ta åt sig och även gå i svarsmål - vi vill inte vara innevånare i den värld som hon har målat upp och där vi har fått skurkrollen. Det är frustrerande att det aldrig fälls en positiv kommentar över att vi gjort något med Lilleman, att han lärt sig något  när han är hos oss eller ett tack när vi skjutsar hela vägen vid umgänge för att hon inte kan möta upp halvvägs som det är bestämt. Jag förstår att hon inte är tacksam över det vi gör, har ingen önskan att hon ska höja oss till skyarna -men ibland hade man kanske önskat en uppmuntrande kommentar. Allt det detta tar tid och kraft, så de där barnfria dagarna räcker inte till om man skulle räkna ut den tid och energi för att försöka upprätthålla någon form av kommunikation med den andre föräldern. Är avundsjuk på de föräldrar som har en kommunikation mellan varandra - både de som bor tillsammans och de som flyttat isär - det underlättar så mycket och det måste även vara en stor fördel för barnet!
Visst märker Lilleman att det inte finns någon kommunikation mellan föräldrarna, han tar på sig stort ansvar för att informera åt båda hållen - alldeles för stort ansvar med tanke på åldern. Det är klart, barn lär sig fort.

När jag hämtade på dagis idag så satt jag och pratade lite med några av de andra barnen, med Lilleman i famnen. Lilleman hade nämnligen ramlat just innan jag kom och var ganska ledsen och de andra barnen ville också trösta honom. En för mig främmande kvinna kom fram och började kommentera detta - jag antog att hon var förälder till någon av de andra barnen. När hon fick klart för sig att jag inte var Lillemans mamma, utan "bara" bonusmamma så blev hon ganska ifrågasättande - hur kunde Lilleman ha sådant förtroende för mig - knöt han an till alla människor så lätt - var inte hans mamma orolig för det osv. Milt uttryckt så blev jag både förvånad och tog ganska illa vid mig - är inte alls van att behöva försvara min relation till Lilleman. Förklarade att han bor hos oss på heltid osv och att jag har känt honom sedan han var liten osv. Kände att jag ville försvara mig. Kvinnan gick sin väg och sedan fick jag veta av en av dagisfröknarna att kvinnan är en ny fröken som ska jobba halvtid på dagiset. Det gjorde inte saken bättre - jag påpekade att  de gärna fick upplysa henne om att hon gärna fick presentera sig och att hon verkade vara ganska fördomsfull. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det, för i hennes ögon skulle jag vara en bifigur i Lillemans liv och eftersom jag inte var det så var jag elak- hon hann ju även slänga in en hint om att människor som splittrade familjer inte visste hur mycket skada de kunde göra osv.  Fascinerande att det fortfarande är så att mamman alltid är den goda och pappan är the bad guy..