Det ordnar sig
Samtal mellan mig och Lilleman:
L(Lilleman): När jag skaffar flickvän så ska jag ha ett spjut i hakan, ett i näsan och en ring vid ögat.
J(Jag): Jaha, men om du tycker att det sticks att krama dem med skägg, hur tror du då att din flickvän tycker att det är att krama någon som har en nål?
L: Nä, men jag ska inte ha den i hakan, jag ska den i tungan i stället, då går det bra.
J: Men, om ni ska pussas då?
L: Du, det ordnar sig (och så låter han jättemyndig)
Det är sådana gånger då jag funderar på vem av oss som är äldst :-)
Har kommit fram till att jag har ganska många nojjor om inte vara tillräcklig som bonusmamma för Lilleman; eftersom han hans mamma bitvis har haft fullt upp med sina egna problem och inte haft tid för Lilleman. Börjar smått inse att jag inte är ansvarig för att kompensera för hennes brister. Visst blir jag irriterad och arg över hennes beteende ibland, speciellt när jag inte förstår hur hon tänker. Fast nu mer så räcker det med att bli irriterad, jag behöver inte förstå varför och jag behöver absolut inte försöka rätta till hennes misstag. En myndig person är ansvarig för sina egna handlingar, så enkelt är det. I början så försvarade jag henne inför Lilleman, allt för att han inte skulle bli besviken på henne. Detta resulterade i att Lilleman kunde bli arg på mig och sin pappa, men inte sin mamma. Höll hon inte vad hon lovade t ex så fanns det alltid en ursäkt (ibland uppfunnen av mig..). Nu för tiden så blir Lilleman arg på sin mamma och vi försvarar inte henne, ber han fråga henne i sådana fall. Oftast gör han inte det, det verkar räcka att han får berätta för oss. När han blir besviken och arg på oss så får vi minsann veta det :-) Om men det ibland är jobbigt så är det ändå skönt att han törs visa hela känsloregistret här. Han vet at vi fixar det att vi tycker om honom lika mycket ändå.
L(Lilleman): När jag skaffar flickvän så ska jag ha ett spjut i hakan, ett i näsan och en ring vid ögat.
J(Jag): Jaha, men om du tycker att det sticks att krama dem med skägg, hur tror du då att din flickvän tycker att det är att krama någon som har en nål?
L: Nä, men jag ska inte ha den i hakan, jag ska den i tungan i stället, då går det bra.
J: Men, om ni ska pussas då?
L: Du, det ordnar sig (och så låter han jättemyndig)
Det är sådana gånger då jag funderar på vem av oss som är äldst :-)
Har kommit fram till att jag har ganska många nojjor om inte vara tillräcklig som bonusmamma för Lilleman; eftersom han hans mamma bitvis har haft fullt upp med sina egna problem och inte haft tid för Lilleman. Börjar smått inse att jag inte är ansvarig för att kompensera för hennes brister. Visst blir jag irriterad och arg över hennes beteende ibland, speciellt när jag inte förstår hur hon tänker. Fast nu mer så räcker det med att bli irriterad, jag behöver inte förstå varför och jag behöver absolut inte försöka rätta till hennes misstag. En myndig person är ansvarig för sina egna handlingar, så enkelt är det. I början så försvarade jag henne inför Lilleman, allt för att han inte skulle bli besviken på henne. Detta resulterade i att Lilleman kunde bli arg på mig och sin pappa, men inte sin mamma. Höll hon inte vad hon lovade t ex så fanns det alltid en ursäkt (ibland uppfunnen av mig..). Nu för tiden så blir Lilleman arg på sin mamma och vi försvarar inte henne, ber han fråga henne i sådana fall. Oftast gör han inte det, det verkar räcka att han får berätta för oss. När han blir besviken och arg på oss så får vi minsann veta det :-) Om men det ibland är jobbigt så är det ändå skönt att han törs visa hela känsloregistret här. Han vet at vi fixar det att vi tycker om honom lika mycket ändå.
Kommentarer
Trackback
