bonusmamman

Lillemans föräldrar har inte så bra kommunikation, man kan nästan påstå att den är usel. Samarbetet är knapert och mesta kommunikationen sker via SMS och mail. Självklart har Lilleman upptäckt detta och ibland utnyttjar han det, men ibland så är det han som får vara budbärarare och det är ingen lätt uppgift för en sexåring.  Det blir missförstånd och pajkastningen är igång - småsaker kan bli så väldigt, väldigt uppförstorade och fel..Detta har fått till följd att man märker att lillkillen har börjat särskilja sina två parallella liv. Han undviker sådant som han vet kan leda till problem och prata sällan om personliga saker som hänt hos den andre föräldern.
Det är jättesvårt när man inser att denna spontana kille har blivit präglad av hans föräldrars brist på kommunikation. Att prata med honom är svårt, han är trots allt inte så gammal att han förstår allting. Vill bara att han ska känna sig trygg, att han ska få vara spontan och var stolt över både sin mamma och sin pappa. Kunna berätta vad han gjort hos sin mamma och vad han gjort hos sin pappa, utan att få förmaningar och negativt klingande kommentarer.
Sorligt när man ser hur fort barn vänjer sig, hur han har lärt sig undvika minorna och håller sig till de säkra vägarna. Just nu är det mest TV-program och fimer han pratar om och relaterar till när han berättar om vad han gjort hos sin mamma. När han pratar med sin mamma i telefon är det samma sak, han pratar nästan bara om vad han sett på TV eller lyssnat på. Det är saker som är neutrala och han vet att det inte sårar någon.
Den återkommande fråganär dock, ska man låta det vara så här eller hur ska man göra?

Lilleman är rädd för blod. Minsta lilla bloddroppe skapar tårar och rädsla. Slår han sig och det inte kommer blod är det helt okej, men blir det ett litet hål i huden så att blod sipprar fram så är det genast världens undergång. Skräcken för blod har funnits med länge och det fins ingen dramatisk händelse som kan kopplas ihop med blodskräcken. Har någon annan gjort sig illa är alltid första frågan: kom det blod?
På sistone har Lilleman blivit väldigt sällskaplig, ibland är det som att ha en skugga efter sig. Går jag på toaletten får jag muta ut honom om jag ska vara ifred. I vår lilla familj så har vi inte alltid den goda tonen att gå på toaletten och låsa dörren, Lilleman själv har alltid dörren öppen och pratar gärna med oss andra medan sitter där och uträttar sina behov. Har kommit på att detta blir ett litet problem under den berömda Lingonveckan. Känns lite för tidigt att gå in på den diskussionen med Lilleman och jag vill absolut inte att han ska se blod i toaletten när jag har varit där - eller ännu värre, få syn på en använd binda. Vet inte om han undermedvetet känner på sig att jag vill vara i fred på toaletten, för idag har han varit som ett klister  - så fort jag har närmat mig toalettdörren så har gått in på toaletten innan mig och låtsats sysselsätta mig med något annat där inne. Slutligen ikväll satte jag honom att ringa farmor från en väggfast telefon, så att han inte kunde komma in på toaletten när jag skulle dit. Efter två sekunders samtal kom Lilleman: du, jag undrar - vad gjorde vi igår? Varför blir det inte alltid som man har tänkt sig och varför känner jag mig oftast överlistad av en sexåring?

Efter ett antal cykelturer tillsammans har Lilleman reflekterat - jag använder inte ringklockan. I princip aldrig, cyklar hellre ner i diket än plingar. Det är urfåningt, men det är en liten fobi jag har.
Lillemans kommentar är: Jag ska göra som dig och sluta plinga.
Andra lovar att sluta äta godis, börja motionera och jag ska börja använda min ringklocka (kanske borde jag göra något åt de två första exemplena också, men jag ska rikta in mig på det sistnämnda).