Reflexhandling
Kände mig jätteynklig igår kväll, frös och kände mig allt annat än pigg. Glad över att nattningen var gjord, så att jag äntligen kunde kura ihop mig i soffan, gosa in mig under filten och titta på såp-TV. Efter en halvtimme hade jag halvslumrat och hörde helt plötsligt hur någon grät. Insåg snabbt att det var Lilleman. Rusade in till honom och hittar en halvt sovande liten grabb, med sprutande Lilleskutt tårar som mumlar en massa galiamatias, samtidigt som han gråter. Efter en lång minut så kommer det fram att han letar efter toaletten - som finns just utanför hans dörr. Bär dit honom, sätter honom på toalettstolen. Han gör det han ska och sedan ny omstoppning i sängen. Två sekunder senare sov han. Lufsade tillbaka till soffan, undrade vad som hade hänt. Jag som hade kurat ihop mig så i soffan och riktigt känt efter att jag inte orkade gå ut till köket och hämta mig en kopp the -trots att jag var jättethesugen. Att hjälpa Lilleman på toaletten var mer en reflexhandling och då var det inget snack om att orka eller inte.
Kurade ihop i soffan igen, när sambon kom hem lite senare fick han fixa the. Det gäller att spara krafterna till rätt utryckning.
Kurade ihop i soffan igen, när sambon kom hem lite senare fick han fixa the. Det gäller att spara krafterna till rätt utryckning.
Jesus
Vi åkte hiss, Lilleman och jag.
Lilleman: Den här har Jesus gjort och klappar på hissväggen.
Jag. Du menar hissen?
Lilleman: Ja, Jesus har ju gjort hissen.
Jag: Jaha, menar du att Jesus har gjort allting?
Lilleman: Nej, inte allt, men den här hissen.
Vi är inte speciellt religösa hos oss, men vi kanske borde ha lite religionsundervisning. Under lång tid så trodde Lilleman att kyrkorna var kungens och att det var kungen som stod i prediksstolen. Nu vet han att det oftast är prästen som står där och han har sett bilder på Jesus och andra personer ur bibeln. Detta fick följden att nu mer tror att alla gamla bilder med en man med skägg är Jesus. Kanske dax för Barnens bibel?
Lilleman: Den här har Jesus gjort och klappar på hissväggen.
Jag. Du menar hissen?
Lilleman: Ja, Jesus har ju gjort hissen.
Jag: Jaha, menar du att Jesus har gjort allting?
Lilleman: Nej, inte allt, men den här hissen.
Vi är inte speciellt religösa hos oss, men vi kanske borde ha lite religionsundervisning. Under lång tid så trodde Lilleman att kyrkorna var kungens och att det var kungen som stod i prediksstolen. Nu vet han att det oftast är prästen som står där och han har sett bilder på Jesus och andra personer ur bibeln. Detta fick följden att nu mer tror att alla gamla bilder med en man med skägg är Jesus. Kanske dax för Barnens bibel?
Frustrerande..
Lillemans föräldrar har ingen muntlig kontakt med varandra, allt sker via mail - eller om man säger som så, att den information som utbyts sker via mail. På ett annat sätt kan man säga att det är ganska fåordig kommunikation. Nu börjar Lilleman bli så pass gammal, så han berättar rätt mycket själv om vad som har hänt och inte hänt osv - på både gott och ont ibland. Samtidigt är det skönt att han är så pass verbal att han kan berätta och att han vill berätta. Lika väl som han berättar vad han har gjort hos sin mamma, så berättar han för henne vad han gör här och det fyller nog upp det tomrummet som finns i mailkontakten för båda föräldrarna. Jag och sambon har resonerat som så att Lilleman får gärna berätta, men det ska inte vara hans sak att informera - det ansvaret kan man inte lägga på en femåring. Mailkontakten är som sagt inte ultimat, men när inget annat finns att ta till så är det faktsikt bättre än inget alls. Mamman har frågat massor om hur vi gör i olika situationer, från tandborstning till lördagsgodis. Hon är rädd att Lilleman ska spela ut oss mot varandra och därför vill hon veta vad som gäller. Klok tanke - har ju märkt hur fantasiin skenar iväg ganska långt för den lille herrn. Tyvärr får vi inget gensvar, inget om hur det fungerar hos henne. På sistone har sambon skrivit långa utförliga mail om vad Lillemans vardag här- eftersom hon ansåg att hon inte fick någon information. Då kommer nästa suck - inget gensvar från henne, inga kommentarer, inga frågor eller något tecken på att det intresserar henne alls. Fast hon skrev faktiskt en hel mening som livstecken på tre veckor: "Jag hämtar som vanligt till veckan".
Klart att man blir frusterad, för sambon lägger ner en massa energi på att skriva mail för att informera, då hon önskat detta. Han å sin sida har önskat feeback på den information som lämnas - och det skippar hon och när man prövat på vårdnadtvistsvängen en gång så vet man att mammor kan tyvärr göra rätt mycket och behöver ändå inte ta något ansvar, medans pappor ska sköta sig.
Antar att jag låter bitter, är så frustrerad över situationen - man lägger ner tid för att man vill att saker och ting ska flyta och
Klart att man blir frusterad, för sambon lägger ner en massa energi på att skriva mail för att informera, då hon önskat detta. Han å sin sida har önskat feeback på den information som lämnas - och det skippar hon och när man prövat på vårdnadtvistsvängen en gång så vet man att mammor kan tyvärr göra rätt mycket och behöver ändå inte ta något ansvar, medans pappor ska sköta sig.
Antar att jag låter bitter, är så frustrerad över situationen - man lägger ner tid för att man vill att saker och ting ska flyta och
Det ordnar sig
Samtal mellan mig och Lilleman:
L(Lilleman): När jag skaffar flickvän så ska jag ha ett spjut i hakan, ett i näsan och en ring vid ögat.
J(Jag): Jaha, men om du tycker att det sticks att krama dem med skägg, hur tror du då att din flickvän tycker att det är att krama någon som har en nål?
L: Nä, men jag ska inte ha den i hakan, jag ska den i tungan i stället, då går det bra.
J: Men, om ni ska pussas då?
L: Du, det ordnar sig (och så låter han jättemyndig)
Det är sådana gånger då jag funderar på vem av oss som är äldst :-)
Har kommit fram till att jag har ganska många nojjor om inte vara tillräcklig som bonusmamma för Lilleman; eftersom han hans mamma bitvis har haft fullt upp med sina egna problem och inte haft tid för Lilleman. Börjar smått inse att jag inte är ansvarig för att kompensera för hennes brister. Visst blir jag irriterad och arg över hennes beteende ibland, speciellt när jag inte förstår hur hon tänker. Fast nu mer så räcker det med att bli irriterad, jag behöver inte förstå varför och jag behöver absolut inte försöka rätta till hennes misstag. En myndig person är ansvarig för sina egna handlingar, så enkelt är det. I början så försvarade jag henne inför Lilleman, allt för att han inte skulle bli besviken på henne. Detta resulterade i att Lilleman kunde bli arg på mig och sin pappa, men inte sin mamma. Höll hon inte vad hon lovade t ex så fanns det alltid en ursäkt (ibland uppfunnen av mig..). Nu för tiden så blir Lilleman arg på sin mamma och vi försvarar inte henne, ber han fråga henne i sådana fall. Oftast gör han inte det, det verkar räcka att han får berätta för oss. När han blir besviken och arg på oss så får vi minsann veta det :-) Om men det ibland är jobbigt så är det ändå skönt att han törs visa hela känsloregistret här. Han vet at vi fixar det att vi tycker om honom lika mycket ändå.
L(Lilleman): När jag skaffar flickvän så ska jag ha ett spjut i hakan, ett i näsan och en ring vid ögat.
J(Jag): Jaha, men om du tycker att det sticks att krama dem med skägg, hur tror du då att din flickvän tycker att det är att krama någon som har en nål?
L: Nä, men jag ska inte ha den i hakan, jag ska den i tungan i stället, då går det bra.
J: Men, om ni ska pussas då?
L: Du, det ordnar sig (och så låter han jättemyndig)
Det är sådana gånger då jag funderar på vem av oss som är äldst :-)
Har kommit fram till att jag har ganska många nojjor om inte vara tillräcklig som bonusmamma för Lilleman; eftersom han hans mamma bitvis har haft fullt upp med sina egna problem och inte haft tid för Lilleman. Börjar smått inse att jag inte är ansvarig för att kompensera för hennes brister. Visst blir jag irriterad och arg över hennes beteende ibland, speciellt när jag inte förstår hur hon tänker. Fast nu mer så räcker det med att bli irriterad, jag behöver inte förstå varför och jag behöver absolut inte försöka rätta till hennes misstag. En myndig person är ansvarig för sina egna handlingar, så enkelt är det. I början så försvarade jag henne inför Lilleman, allt för att han inte skulle bli besviken på henne. Detta resulterade i att Lilleman kunde bli arg på mig och sin pappa, men inte sin mamma. Höll hon inte vad hon lovade t ex så fanns det alltid en ursäkt (ibland uppfunnen av mig..). Nu för tiden så blir Lilleman arg på sin mamma och vi försvarar inte henne, ber han fråga henne i sådana fall. Oftast gör han inte det, det verkar räcka att han får berätta för oss. När han blir besviken och arg på oss så får vi minsann veta det :-) Om men det ibland är jobbigt så är det ändå skönt att han törs visa hela känsloregistret här. Han vet at vi fixar det att vi tycker om honom lika mycket ändå.
