bonusmamman

Idag var jag och Lillkillen på shoppingrunda i stan - måste passa på när man nyss har fått lön. Lillkillen tröttnade efter en affär och tyckte att det var så trååååååååkigt och ville gå hem, nu! Tyvärr fick han dras med (bokstavligen) i ytterligare några affärer, eftersom bl a presenter skulle inhandlas. Sista affären vi var in på var Glitter och där gick han omkring och tittade och tittade - det var jag som fick dra ut honom ur affären. Han blev  välidgt besviken när han fick veta att det var främst tjejgrejer de sålde, det fanns så mycket som glittrade. Han hittade både halsband och ringar som han försökte tigga till sig, utan framgång. Om det hade varit så att princesskläder hade varit svarta, och kjolarna utbytta mot byxor så hade han gärna haft princesskläder. Allt som är glittrar är vackert enligt honom, liksom allt som glimmar. Hade princesskläder inte varit rosa så hade han önskat sig sådana för länge sedan.


Ibland får jag prestationsångest när jag hämtat Lillkillen tidigare på dagis (dvs innan alla andra barnen går hem), för då brukar vi hitta på något, utflykt till parken t ex. Det är tabu att gå direkt hem och slänga sig i soffan om men det kanske är min högst önskan för tillfället. I perioder har Lillkillens mamma haft riktiga downperioder och han har fått roa sig själv och vänta på att någon annan vuxen ska hitta på något med honom. På något sätt försöker jag kompensera det, vet inte riktigt varför - jag har ingen skyldighet att göra det. Är nog mest orolig att han ska dra paralleller mellan mig och sin mamma och hon är nog den sista person som jag skulle vilja bli jämförd med. Så det är nog faktiskt ren prestationsångest som det bottnar i. Har av någon anledning tagit på mig rollen som "supermamman", fast jag gång på gång undrar om jag är rätt person för rollen.