Ibland så...
Undrar om jag då hade skuttat runt på en stor matuvaruaffär en måndagkväll och storhandlat, samtidigt som jag försökte undvika att gå på de röda rutorna på golvet? !!Vad gör man inte för att förgylla en storhandling???
Samlaren
Nu är det fullt med prydnadssaker i hans rum, det är bara de virkade dukarna på fönsterbrädan som fattas, för att man skulle kunna tro att man hamnat på pensionärshemmet. Det är rätt roligt att se hur han plockar med alla dessa figurer, vaser, krukor och flaskor och han är verkligen rädd om dem. Den dagen han inte vill ha dem längre tror jag att jag ska spara dem tills den dagen han blir myndig.
Att planera
Jag stod där och tänkte på hur vi har det i sommar och hur det var förra sommaren. Förra sommaren pågick vårdnadstvisten för fullt, vi visste inte om Lilleman skulle bo hos oss eller inte, visste inte om vi skulle få ha semester med honom eller inte. Dessutom blev det några extra vändor i tingsrätten lagom till sommaren, vilket gjorde att allt bara hängde i luften. Vi kunde tyvärr inte planera semsterna efter dagisets tider, så det fick bli ett sommardagis - som fungerade jättebra! Umgänget var haltande under sommaren och lyckades klämma in två veckor tillsammans när vi reste iväg alla tre och bara var. Annars bestod sommaren i att försöka pussla med eventuellt umgänge, som ibland blev av och ibland inte. I sommar tycker vi att vi har det enkelt. Vi vet att Lilleman bor här, vi vet dock inte hur umgänget kommer att se ut. Mammans sommarveckor har vi inte fått veta vilka de är, eftersom hon inte har meddelat oss detta, trots att det skulle vara gjort till den förste. Eftersom man är less på att truga och tjata så planerade jag och sambon fyra veckor ihop, inklusive Lilleman - så det är de veckorna som vi har lämnat till dagis att han är ledig. Hur det sedan blir med umgänget får man lösa eftersom, får se hur det blir. Till hösten blir det väl antagligen Hovrätten så fortsättning följer. Enligt deras sekreterare så skulle det inte tas upp innan sommaren - vilket underlättade planeringen.
Ibland blir jag avis (eller ganska ofta..) på de föräldrar som bor ihop, all planering måste vara mycket enklare. I o f finns de skilda föräldrar som KAN kommunicera och därför inte har dessa problem och dem är jag oxå avundsjuk på.. Fast man lär sig leva någon form av "en vecka i taget liv", på både gott och ont.
Lättlurad?
1 April öppnade en ny värld för grabben - han kom på hur man gör när man luras. Det började med att fröknarna hade lurats på dagis och sedan hade barnen lurat varandra om allt mellan himmel och jord. Sedan har det fortsatt av bara farten. Hans favoritskämt just nu är att komma emot en och gråta eller se helt förstörd ut och berätta att han antagligen har slagit sig, att något gått fel eller att någon varit dum på dagis. När man börjar trösta honom så spricker han upp i världens smil och säger: lurad. Efter att ha hört trettiofem sorliga historier från honom idag så hoppas jag att trenden snart vänder. Annars är risken att effekten blir den samma som för Petter i sagan om Petter och vargen.
Vi var ute och gick häromdagen, jag och lillgrabben och råkade träffa på några kvinnor från Jehovsas Vittne, som ville prata om ett nummer av Vakttornet. En av rubrikerna löd: så vaktar du ditt barn. Därför började en av kvinnorna konversationen genom att säga: du som är mamma........ osv.
När vi gick därifrån sa grabben, som stått helt tyst under det ganska korta samtalet: varför kallade hon dig för mamma, vet inte hon att du inte är mamma? Du är ju bonusmamma!
Vad säger man? Det är skönt att han inte ser mig som en konkurrent till sin mamma, utan särskiljer på sin mammma och sin bonusmamma. Däremot tar jag det som en komplimang när andra tror att jag är hans mamma (fast jag brukar alltid berätta hur det förehåller sig), tolkar det som att vi har en bra relation - jag och han. Eftersom han aldrig har kallat mig för mamma - så upplever jag att jag slipper en del problem. Då han kallar mig vid förnamn eller bonusmamma när han pratar med mig så är behöver inte folk fundera. Enda undantaget är damen med hunden på andra sidan gatan. Grabben brukar gulla med hunden när vi träffar på dem ute och jag vet inte hur det gick till så fick hon för sig att jag var hans mamma och i det fallet spelar säger grabben inget när hon pratar med mig som om jag vore hans mamma. Lustigt.
Ps: Nu är fönstrena tvättade............
Ännu en blogg...
Detta är inte den första bloggen som jag ger mig i kast med, men förhoppningsvis blir detta den som håller i. Har tendens att starta projekt, tappa tålamodet och lägga ner. Skam den som ger sig!
Trots att vi nu varit heltidsföräldrar i ett och ett halvt år så är det först nu som jag börjar känna att jag fastnat i "hämta på dagis-träsket". Förstår inte hur det fungerade tidigare - hur räckte tiden till? Varje kväll hamnar jag och sambon i diskusstionen om vem som ska hämta/lämna och oftast löper samtalet friktionsfritt. Vet dock inte om dygnets timmar har krympt eller om är så att man har fastnat i ekorrhjulet??Timmarna mellan tre och sex på eftermiddagen går väldigt fort och det är alltid hundra minljoer saker som ska göras då, samt att man helst ska hitta på någon piffig maträtt. Maten ska gå fort att göra, smaka bra och vara näringsrik - var finns recepten??
Kanske vänjer man sig med tiden? Eller hittar man de där fiffiga lösningarna som lägger ett guldskimmer över vardagen?
