bonusmamman

Får ibland den kommentaren från folk runt omkring  - att jag tydligen har så mycket tid över, till skillnad från andra föräldrar. Visst, jag är bara bonusmamma, men å andra sidan bor barnet här mer än halvtid - så jag har inget undantag från dagishämtningar, föräldramöten (fast det får sambon gå på..), aktiviteter, handling, matlagning osv. Så säger någon klämmig person: men ni har ju barnfria perioder - lyckliga er! Visst, vi har dagar när Lilleman inte är här, utan hos sin mamma - men å andra sidan tar det tid att återhämta sig..och då är det inte från Lilleman man behöver återhämtning, utan från den situation som man är i.

Att det saknas samarbete mellan föräldrarna  tar också väldigt mycket tid. Lillemans föräldrar har ett i princip obefintligt samarbete, enda gången de har samsyn är väl om hur umgänget ska se ut - eftersom det finns en dom som reglerar detta. Innerst inne vill jag tro att mamman vill väl, trots att hennes mail (som kommer 2-4 gånger/vecka) oftast innehåller påstående om att vi hindrar henne från att ha en bra kontakt med Lilleman, att eftersom vi går med Lilleman på badhuset - kan hon inte göra det när han är där osv - samt hur duktig hon är som förälder och att det är tråkigt att vi inte vill samarbeta med henne. Mycket sållas bort, men ibland kan man inte låta bli att ta åt sig och även gå i svarsmål - vi vill inte vara innevånare i den värld som hon har målat upp och där vi har fått skurkrollen. Det är frustrerande att det aldrig fälls en positiv kommentar över att vi gjort något med Lilleman, att han lärt sig något  när han är hos oss eller ett tack när vi skjutsar hela vägen vid umgänge för att hon inte kan möta upp halvvägs som det är bestämt. Jag förstår att hon inte är tacksam över det vi gör, har ingen önskan att hon ska höja oss till skyarna -men ibland hade man kanske önskat en uppmuntrande kommentar. Allt det detta tar tid och kraft, så de där barnfria dagarna räcker inte till om man skulle räkna ut den tid och energi för att försöka upprätthålla någon form av kommunikation med den andre föräldern. Är avundsjuk på de föräldrar som har en kommunikation mellan varandra - både de som bor tillsammans och de som flyttat isär - det underlättar så mycket och det måste även vara en stor fördel för barnet!
Visst märker Lilleman att det inte finns någon kommunikation mellan föräldrarna, han tar på sig stort ansvar för att informera åt båda hållen - alldeles för stort ansvar med tanke på åldern. Det är klart, barn lär sig fort.