bonusmamman

Lillemans föräldrar har inte så bra kommunikation, man kan nästan påstå att den är usel. Samarbetet är knapert och mesta kommunikationen sker via SMS och mail. Självklart har Lilleman upptäckt detta och ibland utnyttjar han det, men ibland så är det han som får vara budbärarare och det är ingen lätt uppgift för en sexåring.  Det blir missförstånd och pajkastningen är igång - småsaker kan bli så väldigt, väldigt uppförstorade och fel..Detta har fått till följd att man märker att lillkillen har börjat särskilja sina två parallella liv. Han undviker sådant som han vet kan leda till problem och prata sällan om personliga saker som hänt hos den andre föräldern.
Det är jättesvårt när man inser att denna spontana kille har blivit präglad av hans föräldrars brist på kommunikation. Att prata med honom är svårt, han är trots allt inte så gammal att han förstår allting. Vill bara att han ska känna sig trygg, att han ska få vara spontan och var stolt över både sin mamma och sin pappa. Kunna berätta vad han gjort hos sin mamma och vad han gjort hos sin pappa, utan att få förmaningar och negativt klingande kommentarer.
Sorligt när man ser hur fort barn vänjer sig, hur han har lärt sig undvika minorna och håller sig till de säkra vägarna. Just nu är det mest TV-program och fimer han pratar om och relaterar till när han berättar om vad han gjort hos sin mamma. När han pratar med sin mamma i telefon är det samma sak, han pratar nästan bara om vad han sett på TV eller lyssnat på. Det är saker som är neutrala och han vet att det inte sårar någon.
Den återkommande fråganär dock, ska man låta det vara så här eller hur ska man göra?