bonusmamman

Lilleman är rädd för blod. Minsta lilla bloddroppe skapar tårar och rädsla. Slår han sig och det inte kommer blod är det helt okej, men blir det ett litet hål i huden så att blod sipprar fram så är det genast världens undergång. Skräcken för blod har funnits med länge och det fins ingen dramatisk händelse som kan kopplas ihop med blodskräcken. Har någon annan gjort sig illa är alltid första frågan: kom det blod?
På sistone har Lilleman blivit väldigt sällskaplig, ibland är det som att ha en skugga efter sig. Går jag på toaletten får jag muta ut honom om jag ska vara ifred. I vår lilla familj så har vi inte alltid den goda tonen att gå på toaletten och låsa dörren, Lilleman själv har alltid dörren öppen och pratar gärna med oss andra medan sitter där och uträttar sina behov. Har kommit på att detta blir ett litet problem under den berömda Lingonveckan. Känns lite för tidigt att gå in på den diskussionen med Lilleman och jag vill absolut inte att han ska se blod i toaletten när jag har varit där - eller ännu värre, få syn på en använd binda. Vet inte om han undermedvetet känner på sig att jag vill vara i fred på toaletten, för idag har han varit som ett klister  - så fort jag har närmat mig toalettdörren så har gått in på toaletten innan mig och låtsats sysselsätta mig med något annat där inne. Slutligen ikväll satte jag honom att ringa farmor från en väggfast telefon, så att han inte kunde komma in på toaletten när jag skulle dit. Efter två sekunders samtal kom Lilleman: du, jag undrar - vad gjorde vi igår? Varför blir det inte alltid som man har tänkt sig och varför känner jag mig oftast överlistad av en sexåring?