bonusmamman

Jag är en ständig tidsoptimist, är tyvärr oftast i sista minuten - eller minuten efter. Sedan jag kom in i "lämna- hämta-på-dagis"-svängen så har jag försökt bättra mig. Skriver försöker, för det är inte alltid det fungerar, men om det är någon som kan ge mig dåligt samvete så är det just dagispersonalen. Det har nog bara hänt en gång som jag har fått en kommentar om att jag varit sen, då var jag över en halvtimme sen, så jag kan förstå det. Dessutom var Lillkillen sist kvar på dagis, så det var nog ingen rolig väntan för honom heller.
Fast jag vet att det tar tjugo minuter att ta sig från mitt jobb till dagiset så tror jag att jag klara det på högst tio. Det är lika pinsamt när jag kommer in på dagis varje gång med en puls på minst 320, eftersom jag vet att jag är tio minuter sen. Borde vara busenkelt att lära sig, men det är omöjligt för min lilla hjärna att ställa om. Förra veckan sa en av fröknarna åt mig att jag kunde faktiskt senarelägga hämtningstiden, så att jag slapp stressa varje gång. Jag hade nämnligen försökt vara duktiga reservmamman och punktligt lagt hämtningstiderna en halvtimme efter att jag slutar. Fick veta att det är helt ok att lägga hämttiden 40 minuter efter att jag slutat om jag behöver den tiden. Kändes jätteskönt att veta, funderar också på att andemeningen kanske även var: så kanske du kommer i tid. Hursomhelst så underlättar det för mig i alla fall!
Så idag kom jag fem minuter före utsatt tid till dagis (gissa om jag var stolt), men lillkillen ville göra hundra andra saker än att gå hem - finns alltid hundraelva saker att göra på dagis!

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att jag tycker att det tar emot att fråga dagispersonalen om saker och ting, inte för att jag känner att jag måste briljera inför dem. Snarare är det nog ett mindervärdighetskomplex, att jag är ingen "riktig" mamma. Tänk vad kan få komplex för att man inte varit med i mammaklubben :-)