bonusmamman

Jag och lillkillen var på biblioteket ikväll, behövde byta ut sagoböckerna lite. När man har läst "Mamma Mu bygger koja" för femtielfte gången vill man, eller i alla fall jag, ha lite variation. Eftersom lillemans syfte med besöket var att få spela dataspel (de har Mamma Mu-spelet och Bamse!) så gick själva boklåningen väldigt fort för honom. Idag var det böcker med drakar och fotbollar på som stod högst i kurs. Fortfarande är det böcker med mycket bilder som är intressantast. Väntar lite på att han ska övergå till kaptielböcker snart, men det kanske dröjer ett tag till.

När vi skulle boka en speldator säger Lilleman till bibliotekarien i inforamtionsdisken: Hur känns det att sitta här och lata sig hela dagarna? Dessutom lät han ganska så kaxig - vad säger man som medföljande vuxen? Bibliotekarien fann sig rätt snabbt och sa att hon hade fullt upp hela dagarna, eftersom folk frågade saker osv. Jag försökte mörka hans uttalande en smula, men utan framgång. Lilleman fortsätter: Ja, men du sitter i alla fall hela dagarna. Bibliotekarien verkade bli förnämrad och sa att så var det på en del jobb, att man satt mycket. Lilleman gav sig inte utan fortsatte: Tur att du får gå runt lite ibland, så du får röra på dig. Lyckligtvis så hade hon vid det ordnat en speldator åt grabben (fast jag undrade i o f om han var värd en..), så vi kunde gå därifrån innan han kläckte ur sig något annat käckt.

Jag hittade i alla fall en bok som passade mig; En lat mammas bekännelser. Så långt från supermorsor och P o P kläder man kan komma, eller i alla fall nästan.

Jag är en ständig tidsoptimist, är tyvärr oftast i sista minuten - eller minuten efter. Sedan jag kom in i "lämna- hämta-på-dagis"-svängen så har jag försökt bättra mig. Skriver försöker, för det är inte alltid det fungerar, men om det är någon som kan ge mig dåligt samvete så är det just dagispersonalen. Det har nog bara hänt en gång som jag har fått en kommentar om att jag varit sen, då var jag över en halvtimme sen, så jag kan förstå det. Dessutom var Lillkillen sist kvar på dagis, så det var nog ingen rolig väntan för honom heller.
Fast jag vet att det tar tjugo minuter att ta sig från mitt jobb till dagiset så tror jag att jag klara det på högst tio. Det är lika pinsamt när jag kommer in på dagis varje gång med en puls på minst 320, eftersom jag vet att jag är tio minuter sen. Borde vara busenkelt att lära sig, men det är omöjligt för min lilla hjärna att ställa om. Förra veckan sa en av fröknarna åt mig att jag kunde faktiskt senarelägga hämtningstiden, så att jag slapp stressa varje gång. Jag hade nämnligen försökt vara duktiga reservmamman och punktligt lagt hämtningstiderna en halvtimme efter att jag slutar. Fick veta att det är helt ok att lägga hämttiden 40 minuter efter att jag slutat om jag behöver den tiden. Kändes jätteskönt att veta, funderar också på att andemeningen kanske även var: så kanske du kommer i tid. Hursomhelst så underlättar det för mig i alla fall!
Så idag kom jag fem minuter före utsatt tid till dagis (gissa om jag var stolt), men lillkillen ville göra hundra andra saker än att gå hem - finns alltid hundraelva saker att göra på dagis!

Fortfarande kan jag komma på mig själv med att jag tycker att det tar emot att fråga dagispersonalen om saker och ting, inte för att jag känner att jag måste briljera inför dem. Snarare är det nog ett mindervärdighetskomplex, att jag är ingen "riktig" mamma. Tänk vad kan få komplex för att man inte varit med i mammaklubben :-)

Idag var jag och Lillkillen på shoppingrunda i stan - måste passa på när man nyss har fått lön. Lillkillen tröttnade efter en affär och tyckte att det var så trååååååååkigt och ville gå hem, nu! Tyvärr fick han dras med (bokstavligen) i ytterligare några affärer, eftersom bl a presenter skulle inhandlas. Sista affären vi var in på var Glitter och där gick han omkring och tittade och tittade - det var jag som fick dra ut honom ur affären. Han blev  välidgt besviken när han fick veta att det var främst tjejgrejer de sålde, det fanns så mycket som glittrade. Han hittade både halsband och ringar som han försökte tigga till sig, utan framgång. Om det hade varit så att princesskläder hade varit svarta, och kjolarna utbytta mot byxor så hade han gärna haft princesskläder. Allt som är glittrar är vackert enligt honom, liksom allt som glimmar. Hade princesskläder inte varit rosa så hade han önskat sig sådana för länge sedan.


Ibland får jag prestationsångest när jag hämtat Lillkillen tidigare på dagis (dvs innan alla andra barnen går hem), för då brukar vi hitta på något, utflykt till parken t ex. Det är tabu att gå direkt hem och slänga sig i soffan om men det kanske är min högst önskan för tillfället. I perioder har Lillkillens mamma haft riktiga downperioder och han har fått roa sig själv och vänta på att någon annan vuxen ska hitta på något med honom. På något sätt försöker jag kompensera det, vet inte riktigt varför - jag har ingen skyldighet att göra det. Är nog mest orolig att han ska dra paralleller mellan mig och sin mamma och hon är nog den sista person som jag skulle vilja bli jämförd med. Så det är nog faktiskt ren prestationsångest som det bottnar i. Har av någon anledning tagit på mig rollen som "supermamman", fast jag gång på gång undrar om jag är rätt person för rollen.  

Får ibland den kommentaren från folk runt omkring  - att jag tydligen har så mycket tid över, till skillnad från andra föräldrar. Visst, jag är bara bonusmamma, men å andra sidan bor barnet här mer än halvtid - så jag har inget undantag från dagishämtningar, föräldramöten (fast det får sambon gå på..), aktiviteter, handling, matlagning osv. Så säger någon klämmig person: men ni har ju barnfria perioder - lyckliga er! Visst, vi har dagar när Lilleman inte är här, utan hos sin mamma - men å andra sidan tar det tid att återhämta sig..och då är det inte från Lilleman man behöver återhämtning, utan från den situation som man är i.

Att det saknas samarbete mellan föräldrarna  tar också väldigt mycket tid. Lillemans föräldrar har ett i princip obefintligt samarbete, enda gången de har samsyn är väl om hur umgänget ska se ut - eftersom det finns en dom som reglerar detta. Innerst inne vill jag tro att mamman vill väl, trots att hennes mail (som kommer 2-4 gånger/vecka) oftast innehåller påstående om att vi hindrar henne från att ha en bra kontakt med Lilleman, att eftersom vi går med Lilleman på badhuset - kan hon inte göra det när han är där osv - samt hur duktig hon är som förälder och att det är tråkigt att vi inte vill samarbeta med henne. Mycket sållas bort, men ibland kan man inte låta bli att ta åt sig och även gå i svarsmål - vi vill inte vara innevånare i den värld som hon har målat upp och där vi har fått skurkrollen. Det är frustrerande att det aldrig fälls en positiv kommentar över att vi gjort något med Lilleman, att han lärt sig något  när han är hos oss eller ett tack när vi skjutsar hela vägen vid umgänge för att hon inte kan möta upp halvvägs som det är bestämt. Jag förstår att hon inte är tacksam över det vi gör, har ingen önskan att hon ska höja oss till skyarna -men ibland hade man kanske önskat en uppmuntrande kommentar. Allt det detta tar tid och kraft, så de där barnfria dagarna räcker inte till om man skulle räkna ut den tid och energi för att försöka upprätthålla någon form av kommunikation med den andre föräldern. Är avundsjuk på de föräldrar som har en kommunikation mellan varandra - både de som bor tillsammans och de som flyttat isär - det underlättar så mycket och det måste även vara en stor fördel för barnet!
Visst märker Lilleman att det inte finns någon kommunikation mellan föräldrarna, han tar på sig stort ansvar för att informera åt båda hållen - alldeles för stort ansvar med tanke på åldern. Det är klart, barn lär sig fort.