Ibland så...
Undrar om jag då hade skuttat runt på en stor matuvaruaffär en måndagkväll och storhandlat, samtidigt som jag försökte undvika att gå på de röda rutorna på golvet? !!Vad gör man inte för att förgylla en storhandling???
En smula tjatigt
Sista två dagarna har lilleman haft mammadagar - pratar mycket om sin mamma; allt som han har fått och ska få av sin mamma, allt som är bättre hos mamma osv. Frågade därför om han inte ville ringa sin mamma, men det ville han inte. Istället fortsatte detta eviga berättande. Första gångerna är det ok och man kan låtsas vara intresserad, men efter tjugofemte gången så räcker inte tålamodet. Sedan är inte hälften av påståendena inte sanna heller; saker som han påstår att hans mamma köpt har vi köpt här, av erfarenhet vet vi också att en fjärdedel av det hon lovar att hon ska köpa blir inte köpt - men det är enkelt att lova. Saker han gjort med sin mamma stämmer inte, händer att jag påpekar: men det var med din faster du åkte dit, var det inte så. Jo, då kryper det fram att hans mamma var inte med, men hon har sagt att de ska åka dit.
Vet inte om det är så att han är medveten om att hans mamma inte alltid räcker till och det därför är medvetet önsketänkande från hans sida, eller om han inte är medveten om bristerna hos sin mamma för att det är ändå är hans mamma. Då man inte vet är det svårt att veta vad som är rätt; att redan vid första meningen tillrättavisa, eller låta honom leva vidare med han tror/drömmer. Det är också frustrerande när man hela tiden får höra att mamma är så bra - men tiden som han jag har tillsammans kommenteras inte. Jag missunnar inte honom hans mamma, tycker att det bra att han ser henne som mamma och att han älskar henne och saknar henne är positivt. I perioder tidiagare har det varit tvärtom, ett tag vägrade han prata med henne och eftersom det är en vårdnadstvist så kan ni räkna ut resten.
Känner väl till den gyllene regeln att man inte ska prata illa om den andre föräldern, men var går gränsen? Att försöka förklara att den andre föräldern inte gör samma prioriteringar som Lilleman önskar, eller blir det skitsnack. "Mamma har lovat mig nya skor när jag kommer dit nästa gång - då ska jag få välja precis vilka jag vill". Sanningen är att mamma inte tycker att något av de paren vi skickar med duger (trots att man skickar med nya skor ibland), så hon går och köper nya som bara ska användas där - men vi får betala dem . Straffet för att vi har barnbidraget.
Får försöka peppa Lilleman att ringa sin mamma imorgon - det kanske är det som behövs?
Coolhetsfaktor?
Samlaren
Nu är det fullt med prydnadssaker i hans rum, det är bara de virkade dukarna på fönsterbrädan som fattas, för att man skulle kunna tro att man hamnat på pensionärshemmet. Det är rätt roligt att se hur han plockar med alla dessa figurer, vaser, krukor och flaskor och han är verkligen rädd om dem. Den dagen han inte vill ha dem längre tror jag att jag ska spara dem tills den dagen han blir myndig.
Att planera
Jag stod där och tänkte på hur vi har det i sommar och hur det var förra sommaren. Förra sommaren pågick vårdnadstvisten för fullt, vi visste inte om Lilleman skulle bo hos oss eller inte, visste inte om vi skulle få ha semester med honom eller inte. Dessutom blev det några extra vändor i tingsrätten lagom till sommaren, vilket gjorde att allt bara hängde i luften. Vi kunde tyvärr inte planera semsterna efter dagisets tider, så det fick bli ett sommardagis - som fungerade jättebra! Umgänget var haltande under sommaren och lyckades klämma in två veckor tillsammans när vi reste iväg alla tre och bara var. Annars bestod sommaren i att försöka pussla med eventuellt umgänge, som ibland blev av och ibland inte. I sommar tycker vi att vi har det enkelt. Vi vet att Lilleman bor här, vi vet dock inte hur umgänget kommer att se ut. Mammans sommarveckor har vi inte fått veta vilka de är, eftersom hon inte har meddelat oss detta, trots att det skulle vara gjort till den förste. Eftersom man är less på att truga och tjata så planerade jag och sambon fyra veckor ihop, inklusive Lilleman - så det är de veckorna som vi har lämnat till dagis att han är ledig. Hur det sedan blir med umgänget får man lösa eftersom, får se hur det blir. Till hösten blir det väl antagligen Hovrätten så fortsättning följer. Enligt deras sekreterare så skulle det inte tas upp innan sommaren - vilket underlättade planeringen.
Ibland blir jag avis (eller ganska ofta..) på de föräldrar som bor ihop, all planering måste vara mycket enklare. I o f finns de skilda föräldrar som KAN kommunicera och därför inte har dessa problem och dem är jag oxå avundsjuk på.. Fast man lär sig leva någon form av "en vecka i taget liv", på både gott och ont.
Lättlurad?
1 April öppnade en ny värld för grabben - han kom på hur man gör när man luras. Det började med att fröknarna hade lurats på dagis och sedan hade barnen lurat varandra om allt mellan himmel och jord. Sedan har det fortsatt av bara farten. Hans favoritskämt just nu är att komma emot en och gråta eller se helt förstörd ut och berätta att han antagligen har slagit sig, att något gått fel eller att någon varit dum på dagis. När man börjar trösta honom så spricker han upp i världens smil och säger: lurad. Efter att ha hört trettiofem sorliga historier från honom idag så hoppas jag att trenden snart vänder. Annars är risken att effekten blir den samma som för Petter i sagan om Petter och vargen.
Vi var ute och gick häromdagen, jag och lillgrabben och råkade träffa på några kvinnor från Jehovsas Vittne, som ville prata om ett nummer av Vakttornet. En av rubrikerna löd: så vaktar du ditt barn. Därför började en av kvinnorna konversationen genom att säga: du som är mamma........ osv.
När vi gick därifrån sa grabben, som stått helt tyst under det ganska korta samtalet: varför kallade hon dig för mamma, vet inte hon att du inte är mamma? Du är ju bonusmamma!
Vad säger man? Det är skönt att han inte ser mig som en konkurrent till sin mamma, utan särskiljer på sin mammma och sin bonusmamma. Däremot tar jag det som en komplimang när andra tror att jag är hans mamma (fast jag brukar alltid berätta hur det förehåller sig), tolkar det som att vi har en bra relation - jag och han. Eftersom han aldrig har kallat mig för mamma - så upplever jag att jag slipper en del problem. Då han kallar mig vid förnamn eller bonusmamma när han pratar med mig så är behöver inte folk fundera. Enda undantaget är damen med hunden på andra sidan gatan. Grabben brukar gulla med hunden när vi träffar på dem ute och jag vet inte hur det gick till så fick hon för sig att jag var hans mamma och i det fallet spelar säger grabben inget när hon pratar med mig som om jag vore hans mamma. Lustigt.
Ps: Nu är fönstrena tvättade............
