Lättlurad?
1 April öppnade en ny värld för grabben - han kom på hur man gör när man luras. Det började med att fröknarna hade lurats på dagis och sedan hade barnen lurat varandra om allt mellan himmel och jord. Sedan har det fortsatt av bara farten. Hans favoritskämt just nu är att komma emot en och gråta eller se helt förstörd ut och berätta att han antagligen har slagit sig, att något gått fel eller att någon varit dum på dagis. När man börjar trösta honom så spricker han upp i världens smil och säger: lurad. Efter att ha hört trettiofem sorliga historier från honom idag så hoppas jag att trenden snart vänder. Annars är risken att effekten blir den samma som för Petter i sagan om Petter och vargen.
Vi var ute och gick häromdagen, jag och lillgrabben och råkade träffa på några kvinnor från Jehovsas Vittne, som ville prata om ett nummer av Vakttornet. En av rubrikerna löd: så vaktar du ditt barn. Därför började en av kvinnorna konversationen genom att säga: du som är mamma........ osv.
När vi gick därifrån sa grabben, som stått helt tyst under det ganska korta samtalet: varför kallade hon dig för mamma, vet inte hon att du inte är mamma? Du är ju bonusmamma!
Vad säger man? Det är skönt att han inte ser mig som en konkurrent till sin mamma, utan särskiljer på sin mammma och sin bonusmamma. Däremot tar jag det som en komplimang när andra tror att jag är hans mamma (fast jag brukar alltid berätta hur det förehåller sig), tolkar det som att vi har en bra relation - jag och han. Eftersom han aldrig har kallat mig för mamma - så upplever jag att jag slipper en del problem. Då han kallar mig vid förnamn eller bonusmamma när han pratar med mig så är behöver inte folk fundera. Enda undantaget är damen med hunden på andra sidan gatan. Grabben brukar gulla med hunden när vi träffar på dem ute och jag vet inte hur det gick till så fick hon för sig att jag var hans mamma och i det fallet spelar säger grabben inget när hon pratar med mig som om jag vore hans mamma. Lustigt.
Ps: Nu är fönstrena tvättade............
