bonusmamman

Har sista tiden funderat på min roll som bonusmamma. Hur är jag som bonusmamma egentligen? Hade jag agerat annrolunda i vissa situationer om lillgrabben hade varit min son? Rannsakar ofta mig själv och hoppas när den frågan dyker upp att svaret ska vara nej. Fast jag vet att det kanske inte alltid är så. Önskar att jag hade mer tålamod, var mer pedgogisk, hade mer tid osv. Undrar ibland om jag hade haft mer av allt sådnat om det hade varit mitt barn? Hade jag då fått de där supermammakrafterna som en del har som fixar allt och alltid har tid? Jag älskar honom och vill inget annat än att han ska ha det bra. Ändå funderar jag. Jag är egentligen någon som man kan byta ut och har ingen självklar plats i hans liv. Är rädd att han inte ska känna sig älskad. Rädd att han ska komma om tio år och säga att han har känt sig åsidosatt av mig och undrat varför jag inte försökte mer. Orolig över hur omgivningen ser på mig. Frustrerad över att inte räcka till. Fundersam om min beskyddarinstinkt för barnet inte är tillräcklig. Rädd för att något ska hända när han är med honom och att jag därför ska betraktas som oaktsam.

Därför är alla hans kramar så mycket värda. Ändå blir jag ibland irriterad när han envisas med att krypa upp i mitt knä. När omgivningen säger att de märker att jag älskar honom blir jag glad inombords - om men jag oftast tänker: varför skulle jag inte älska honom? Då han pratar om mig på dagis blir jag stolt - jag är en del av hans vardag. Andra föräldrar som pratar med mig som till vilken förälder som helst hamnar alltid på plus - trots att vi kanske inte har en enda gemensam åsikt.

Jag älskar honom och har svårt att tänka mig ett liv utan honom här hos oss. Eftersom mamman har överklagat Tingsrättens dom i vårdnadstvisten rivs alla känslor upp igen. Tryggheten man har byggt upp blir uppluckrad och alla funderingar kommer tillbaka. Oron över att det inte kommer att vara så här i fortsättningen, att han är en del av min vardag och jag har förmånen att se han utvecklas.

Med bonusbarn följer också oftast en familj - som man har anknytning till vare sig man vill eller inte. Har bekanta som har fått en extrafamilj som de är supernöjd med och umgås med vid storhelger osv. Vem har inte sett "Tomten är far till alla barnen"?
Tyvärr så är våran extrafamilj ingen som vi kommer överens med. Är i o f införstådd med att en vårdnadstvist river upp mycket känslor och oftast för med sig att man kanske inte blir bästa vänner efteråt. Har genom åren fått höra en hel del om hur jag är - även långt innan vårdnadstvisten började - och det är inga snälla saker som sägs om mig. Ibland blir jag så frustrerad och less och det känns som att försöka besiga berg med båda benen i gips, hur man än gör så blir det fel. Enligt bonusbarnets mammas familj så har jag väl knappast gjort något vettigt i mitt liv... Än så länge har jag haft den goda smaken att inte fortsätta pajkastningen deras, nöjet får vara på deras sida, men visst känns det.  Speciellt när barnet är inblandat; när barnet kommer hem och säger: min mamma säger att du...  
Nu är inte alla i den familjen av den sorten; bonusen har ett halvsyskon som är helt underbar och har varit här flera gånger och hälsat på. Det barnet har tre halvsyskon och ett "plastsyskon" - och är helt suverän på att skilja på vem som är vem och vems morfar som heter Olle. Jag som är uppvuxen i en typisk kärnfamilj har svårt att hålla reda på mina egna kusinbarn emellanåt - men är man uppvuxen i en "bonusfamilj" så ser släktförhållandena lite annolunda ut. Nu vid påsk har det visat sig vara positivt med alla "bonussläktingar", om man räknar alla påskägg...

Tänkte att jag skulle försöka samla mig och göra något av alla tankar som far runt i huvudet. Ett  sätt att försöka få lite ordning i alla funderingar är att skriva av sig säger de som vet och kan. Så nu tänkte jag försöka och skriva lite här på nätet - delge cyberspace mina ord :-)
Detta är inte den första bloggen som jag ger mig i kast med, men förhoppningsvis blir detta den som håller i. Har tendens att starta projekt, tappa tålamodet och lägga ner. Skam den som ger sig!
Trots att vi nu varit heltidsföräldrar i ett och ett halvt år så är det först nu som jag börjar känna att jag fastnat i "hämta på dagis-träsket". Förstår inte hur det fungerade tidigare - hur räckte tiden till? Varje kväll hamnar jag och sambon i diskusstionen om vem som ska hämta/lämna och oftast löper samtalet friktionsfritt. Vet dock inte om dygnets timmar har krympt eller om är så att man har fastnat i ekorrhjulet??Timmarna mellan tre och sex  på eftermiddagen går väldigt fort och det är alltid hundra minljoer saker som ska göras då, samt att man helst ska hitta på någon piffig maträtt. Maten ska gå fort att göra, smaka bra och vara näringsrik - var finns recepten??
Kanske vänjer man sig med tiden? Eller hittar man de där fiffiga lösningarna som lägger ett guldskimmer över vardagen?