bonusmamman

Har sista tiden funderat på min roll som bonusmamma. Hur är jag som bonusmamma egentligen? Hade jag agerat annrolunda i vissa situationer om lillgrabben hade varit min son? Rannsakar ofta mig själv och hoppas när den frågan dyker upp att svaret ska vara nej. Fast jag vet att det kanske inte alltid är så. Önskar att jag hade mer tålamod, var mer pedgogisk, hade mer tid osv. Undrar ibland om jag hade haft mer av allt sådnat om det hade varit mitt barn? Hade jag då fått de där supermammakrafterna som en del har som fixar allt och alltid har tid? Jag älskar honom och vill inget annat än att han ska ha det bra. Ändå funderar jag. Jag är egentligen någon som man kan byta ut och har ingen självklar plats i hans liv. Är rädd att han inte ska känna sig älskad. Rädd att han ska komma om tio år och säga att han har känt sig åsidosatt av mig och undrat varför jag inte försökte mer. Orolig över hur omgivningen ser på mig. Frustrerad över att inte räcka till. Fundersam om min beskyddarinstinkt för barnet inte är tillräcklig. Rädd för att något ska hända när han är med honom och att jag därför ska betraktas som oaktsam.

Därför är alla hans kramar så mycket värda. Ändå blir jag ibland irriterad när han envisas med att krypa upp i mitt knä. När omgivningen säger att de märker att jag älskar honom blir jag glad inombords - om men jag oftast tänker: varför skulle jag inte älska honom? Då han pratar om mig på dagis blir jag stolt - jag är en del av hans vardag. Andra föräldrar som pratar med mig som till vilken förälder som helst hamnar alltid på plus - trots att vi kanske inte har en enda gemensam åsikt.

Jag älskar honom och har svårt att tänka mig ett liv utan honom här hos oss. Eftersom mamman har överklagat Tingsrättens dom i vårdnadstvisten rivs alla känslor upp igen. Tryggheten man har byggt upp blir uppluckrad och alla funderingar kommer tillbaka. Oron över att det inte kommer att vara så här i fortsättningen, att han är en del av min vardag och jag har förmånen att se han utvecklas.